Om boken: år / Rapport vid det internationella symposiet "Synergi: koncept - metoder - framtidsutsikter". Berlin, 29 juni - 1 juli, 2011 Föredraget presenterar en systematisk analys av synergibegreppet i huvudsakliga användningssfärer, både i historia och samtida akademisk diskurs. Det har visat sig att "synergins territorium" bildas av alla dess betydelser inkluderar tre huvuddomäner, resp. i teologi (kronologiskt, det tidigaste uppträdandet av synergi), antropologi och synergetik. Motsvarande versioner av synergi beskrivs och deras inbördes relationer belyses. Det visas att av alla versioner tillhör den viktigaste rollen synergi i antropologi: den ursprungliga teologiska föreställningen om synergi kan översättas till antropologi som ett paradigm för människans "ontologiska upplåsning" och sedan utvidgas till ett allmänt paradigm av mänsklig konstitution som är en kärna av antropologi av en ny typ, icke-klassisk, icke-essentialistisk och ämneslös. Dessutom beskriver vi ett program som gör det möjligt att utveckla linjen av antropologiska förlängningar av synergi ytterligare och omvandla synergi till den metodologiska principen om ett nytt episteme för humaniora. Genom att analysera förhållandet mellan denna "antropologiska mainstream" i användningen av synergi och synergi i synergetik, finner vi överlappande delar av de två domänerna. Den allmänna slutsatsen dras att hela synergiområdet i grund och botten motsvarar ett universellt paradigm med förgrenad struktur och stor heuristisk resurs som ännu inte är uttömd vida.